Idag jobbade Leo på morgonen och när han kom hem så var maten klar. Jag hade faktiskt lyssnat på honom för en gång skull och lagat mat åt honom. Och han gillade det 😃

Vad läser jag då? Det är allt från seriösa självbiografier till humor som Bert. Jag och Leo läser även faktaböcker ihop som har med ADHD, depression och sömn att göra. Vi har lärt oss massor bara på en vecka 😊

Det var en snobbig tjej som besiktade min bil. Hon började skruva på något i motorhuven, såg ej vad. Sedan kunde hon inte stänga motorhuven och började klaga på det. Hon frågade spydigt om det har krånglat tidigare. Och nej, det har aldrig hänt. Bitchen fortsatte att besikta och tramsade runt och tog extra lång tid på sig. Ändå såg allt bra ut sa hon sen?

Idag har jag planerat att åka till biblioteket och låna böcker. Hoppas jag kommer i väg, allt beror ju på smärtan och om jag behöver ta medicin. Ska även tvätta en del och sen när älskling slutar jobbet ska vi åka och handla. Först och främst ska jag somna om ett tag, oh herregud vad allt snurrar 😞

Vi pratade inte speciellt mycket inne hos läkaren, var mest han som flummade runt. Shit vad snabbt han kunde prata, jag hängde inte med ibland. Han skulle förklara för mig att jag inte får köra bil med morfin i kroppen och samtidigt började han prata om när han var nära på att köra på ett barn?! Jag var så nära på att börja skratta där inne, men det passade liksom inte 😞

Jag fick ut två recept; OxyNorm och Citodon. Ska ta dessa ihop så effekten blir stark. Tandvärk är ju fan en av de värsta smärtorna... Hoppas bara tandkirurgen hör av sig idag som de lovat så jag kommer in snart.

Tills operationen blir av ska de öka mina smärtstillande till morfin. Det oroar mig med tanke på att jag kör bil och spyr av det. Men jag vill bara bli av med smärtan. Ska imorgon till en läkare på vårdcentralen för att få recept. Hoppas verkligen operationen blir av fort för orkar inte alla jävla sjukhusbesök och tabletter.

Idag var jag inte väck överhuvudtaget, jag var med och "pratade" samtidigt som undersökningen pågick. Men medlet gjorde mig såpass lugn att det gick inte att stressa upp mig. Perfekt! Och jag kunde gå hem nästan direkt. Vad jag minns gick jag ganska rakt och var med hela tiden. För mig var det lite konstigt att medlet inte slog så hårt på mig denna gången? Vi var och hämtade ut recept, handlade lite och tog bussen hem. Sedan minns jag inget mer förutom att jag vaknade nu av att Leo dammsuger. Jag ligger nedbäddad i soffan med kuddar och täcke. Mysigt kanske det låter, men bedövningen har släppt och jag har sjukt ont igen 😢

Tänkte ta ett varmt bad och lägga ansiktsmask, hårinpackning och sådant. Tror ni jag orkar? Blev att jag sitter och bloggar från badet istället. Jag täntke fortsätta att skrubba mina fötter i helgen i alla fall 😊

Jag brukar ta hand om mina fötter och händer så blev lite förvånad över hur äcklig foten blev, så jag tog ett långt fotbad nyss och slipade bort all död hud. Stygnen tog jag bort på egen hand samtidigt. Tyvärr gick inte all smuts och död hud bort idag så måste fortsätta någon annan dag. Tur jag fick en fotbadsmaskin av älskling i födelsedagspresent 😊

Inte nog med att jag mådde dåligt psykiskt, jag hade inte fått i mig vätska eller mat på tre dagar. Jag hade ingen matlust. Samtidigt med detta så gjorde min mage sjukt ont. Kanske för jag inte ätit, kanske för stress, kanske för något helt annat. Min puls var mycket hög och jag mådde illa. Leo ringde 1177, de ville att jag skulle åka in och att Leo skulle ringa efter en ambulans. De kom ganska snabbt hem till oss. Två sura gamla gubbar som var mer intresserade av Rihanna än mig som var sjuk. Jag hade svårt att sitta upp för blodsockret var lågt. Feber hade jag också. De struntade i mig, idiotiska gamla gubbar. De ringde efter en liggande transport så jag kunde åka in efter 45 minuter. Jag ville bara gråta, vilken jävla vård.

Det var ingen liggande transport de hade bokat. En ung chaufför som verkade hata sitt jobb körde som en idiot samtidigt som han pratade i telefon med någon på hans språk. Leo hade bett att köra lugnt eftersom jag mådde skit och var nära på att svimma. Men nejdå, ingen bryr sig om var vi säger. Och Leo var inte ens med mig. Jag hade min handväska med mig och en påse med kläder ifall jag var tvungen att stanna över natten. Även mina kryckor var med. Chauffören släppte bara av mig vid entrén till akutmottagningen. Jag var helt ensam, och inte fan kunde jag bära på allting. Jag grät och kände mig som världens mest ensammaste person...

Jag låg på en säng ensam och övergiven i fyra eller fem timmar. Ingen kollade till mig, ingen brydde sig. Jag grät och försökte glömma mitt liv. Ingenting gick. Läkaren var kall och otrevlig. Han undersökte mig inte ens, utan sa att han skriver ut Omeprazol. Läs mig journal idiot tänkte jag, där står det att jag är allergisk mot det ämnet. Jag låg där, nästan uttorkad och förstörd och ändå fick jag inte stanna kvar på sjukhuset över natten. Klockan var runt 04 på morgonen. De sa att jag skulle vänta på taxin utanför, sedan låste de dörren. Jag satt och frös ensam och övergiven i 50 minuter och väntade på en taxi. Hur behandlar de människor egentligen?

I alla fall så duschade jag Ikväll och det var väl helt okej skönt. Hade kunnat skita i det. Problemet var ju hur jag skulle duscha med foten. Smart som jag är byggde jag en ställning som jag kunde lägga foten på. Hade även foten i en plastpåse för säkerhetens skull. Jag badade och tvättade samtidigt kroppen, sedan tvättade jag håret genom att stå över badkaret. Ja, ni förstår... Verkligen jätteintressant att veta hur jag duschar? 😉

Förhöret gick som det gick. Vad ska man säga egentligen? Jag är misstänkt för misshandel. Vet inte om jag blir dömd eller inte. Hoppas bara jag får någon hjälp av psykiatrin här i Sverige. Utredaren såg hur dåligt jag mådde nu och då hade hon sett mig i februari innan. Jag berättade att jag är hela tiden arg och blir mer och mer arg för varje dag som går. Jag slår sönder saker hemma. Snart kommer jag väl börja slå sönder människor också är jag rädd för...

Jag och Leo fick skjuts tillbaka hem av polisen igen. Det var snällt och det förvånade mig att svensk polis kunde ställa upp för folk. Vi kom hem för en liten stund sen och pappa var här då också. Nu ska jag lägga mig och vila en stund, är helt slut i kroppen. En blyertspenna väger 5 kg i mina händer, då förstår ni hur orkeslös jag är.

Väl på sjukhuset gick jag direkt till receptionen och anmälde att jag var på plats. Då säger en sur sjuksköterska att de har bokat fel på 1177 för jag måste till ortopedakuten igen. Men seriöst, kan ingen göra något rätt? I alla fall kom vi in direkt till triagen där en mycket virrig sjuksköterska satt. Jag behövde inte berätta så mycket utan hon började direkt boka in mitt besök. Temp och puls togs åter igen, 37,8° i temp och 114 i puls. Inte normalt...

Vi tog bilen ner ifall det var alldeles för många patienter och vi skulle inte orka vänta. Men det var ganska lugnt på akutmottagningen igår. Jag fick först besöka triagen där en sjuksköterska tog temp och puls på mig. Hade 37,8° i temp och 122 i puls. Kändes inte så bra... I alla fall kom jag in ganska snabbt på ortopedakuten, berättade för läkaren hur det var och hur jag kände inför operationen. Det var en svensk läkare, mycket trevlig och förstående. Jag fick en Stesolid för att lugna mig inför operationen. Den skulle börja verka efter 30 minuter och då skulle vi börja. Dock fick han andra patienter och tabletten tappade ganska snart effekt. Då fick jag ännu en till Stesolid. Jag väntade på att den skulle verka ett tag tills jag kände hur rummet blev till moln.

Leo som var med mig hämtade läkaren och berättade att nu skulle operationen fungera perfekt. Läkaren kom, fixade i ordning bedövningssprutan och tryckte in den i foten. Jag visste att den gjorde ont, men inte såhär ont. Jag försökte tänka på något annat, men det var svårt. Det gick ändå ganska snabbt över och jag fick vänta 15-20 minuter igen. Stesolidet verkade väldigt bra och jag behöll lugnet.

Läkaren kom in i rummet efter en stund igen och dukade upp för operation. Jag la mig på sidan, blundade och andades lugnt. Jag var så rädd att det skulle kännas när läkaren skar i min fot. I början kände jag inget, det enda var att jag hörde hur han skar bort hud. Äckligt lät det! Och lite glassplitter hittade han, men inte mycket. Sedan sydde han ihop foten och satte på ett speciellt plåster. Det var helt okej att jag skulle köra bil hem.

Jag hoppade vingligt på kryckor till bilen. Att en läkare sa att jag kunde köra bil med två Stesolid i kroppen och en nyopererad fot som också var helt bedövad var ju konstigt? Men jag fick hem bilen, det var ju det jag ville. Sov väldigt bra på tabletterna jag fick på ortopedakuten, behövde inte ta Theralen. Dock vaknade jag tidigt imorse av hemska smärtor i foten och såg till min fasa att hela plåstret var blodigt. Sådan här smärta är inte normat... Jag tror stygnen har gått upp. Kan inte sova, inte ens tänka klart. Har tagit maxdosen Theralen nu på morgonen för att kunna sova och samtidigt vara lugn pga smärtan. När Leo slutar jobbet ska vi ringa ortopedakuten och berätta vad som hänt.

På medicinska akutmottagningen fick jag först träffa en sjuksköterska och en undersköterska i triagen. De tog blodprover på mig och gav mig en kanyl i armen. Sedan fick jag lägga mig på en övervakningsplats. Jag mådde lite illa, men inte så att jag behövde spy. En annan sjuksköterska kom till mig och bad mig dricka kol för avgiftning. Egentligen ville jag inte det, jag ville ju dö. Men jag såg på Leo att han ville och jag gav livet ännu en chans. Drack en mugg med kol, det smakade skit och illamåendet blev värre och jag fick kväljningar. Mer kunde jag inte dricka av kolet. Jag fick även information om vad som kan hända min lever och njurar. Inte något man bryr sig om när man vill dö.

Jag blev inlagd på akutmottagningen för övervakning. Mina prover var inte bra och mitt hjärta slog alldeles för fort. Hade även EKG på mig under hela natten. Jag sov ingenting. Började även få ont i magen och då ville en sjuksköterska ge mig smärtstillande. Jag tyckte jag redan hade alldeles för mycket smärtstillande i mig redan. Sedan på morgonen kom personal och skulle ta prover på mig igen, men som ni vet är jag väldigt, väldigt svårstucken. De fick knappt något blod på fyra gånger de försökte. Tydligen räckte det och provet såg ganska okej ut. Tillräckligt bra för att jag skulle kunna komma upp till psyk igen.

Och här är jag nu. Jag sitter och väntar på att få prata med läkaren om inläggning. Har en rejäl bakfylla, men så är det. Jag vill fortfarande dö och därför är det viktigt att jag får hjälp snabbt.

Då ska vi se om jag kan försöka berätta vad som hänt. Svårt att koncentrera mig när en person springer runt och skriker här. Är faktist rädd, men har en skötare som sitter bredvid mig. Jag är nu på akutpsyk igen, väntar på inläggning. Det är något jag funderat över tidigare och nu behövs det mer än någonsin.

Igår var det en jobbig dag för mig, två år sedan min syster dog. Jag låg i sängen i princip hela dagen och grät. Ingen brydde sig, ingen förstod min sorg. Jag var ensammast i världen. Det fanns inget ljus i livet, varför skulle jag leva kvar i en grå och trist värld? Så jag bestämde mig på riktigt, jag ville dö. Hämtade Antidol (polska tabletter) och svalde alla 10 tabletter ihop med en hel vinflaska. Jag kände ganska snart hur min hjärna mosade ihop sig då tabletterna innehöll både paracetamol och kodein. Började dricka mer vin och övergick även till starkare alkohol. Har jag bestämt mig för något så ska jag göra det också...

Jag minns att jag såg hur Leo kollade på, men han kunde inte göra något. Jag låste in mig i badrummet, grät samtidigt som jag skar upp min arm. Inte djupt, jag ville bara känna smärta. Jag ville låta tabletterna döda mig. När Leo upptäckte mig vad jag gjorde i badrummet började han skrika på mig. Jag orkade inte hans skrik, ville bara göra min grej. Direkt hämtade jag Cocillana (svensk hostmedicin med morfin). Jag tog några klunkar ur den och gick till sängen. Snart skulle jag försvinna, men jag visste också att det skulle dröja.

Det hade börjat mörkna ute minns jag och Leo ville gå och lägga sig. Jag var inte full, jag var mer påverkad av tabletterna och hostmedicinen. Orkade inte vänta ut döden genom läkemedlen. Jag hämtade en sax och planerade att antingen skära den i halsen eller handleden. Leo blev rädd och ringde larmcentralen. Då blev allt svart framför mina ögon och jag hämtade ännu mer tabletter som jag visste att folk hade dött av vid överdos; Acodin (polsk medicin, DXM). Svalde 10 tabletter av dom ihop med mer Cocillana. Nu fanns det ingen utväg tänkte jag, min kropp är i princip död.

Leo berättade att polisen är på väg, jag hatar de jävla rasisterna. Tog en öl och satte mig i sängen. Hela mitt huvud var borta och jag kände mig fucked up. Är det så man känner sig inför döden? Jag hörde en röst som kom från en polis. Ingen ilska i rösten. Han hade en ficklampa och lös mig i ögonen. Jag sa att jag tänker inte prata med honom för alla poliser är rasistiska svin. Då lös han sig själv i ansiktet och sa att han är nog minst rasistisk. Han var mörkhyad. Han satte sig bredvid mig och började prata. Han var inte arg eller hård. Jag fick fortsätta dricka min öl och han frågade vad han kunde göra för mig. Då samtidigt dök en annan polis upp i rummet ihop med Leo. Alla kollade på mig som om jag var något konstverk från 1500-talet. Jag hade bestämt mig för att dö, då vill jag det. Men jag såg i Leo's ögon att han ville hjälpa mig, så jag följde med polisen till akutpsyk. Leo följde också med som stöd.