Vilken romantisk pojkvän jag har, helt underbar! Idag tog vi en promenad i en jättemysig skog. Jag hade dock inte några bra skor för vandring, men det gick bra ändå. Vi gick hand i hand och pratade om allt möjligt. Efter en stunds promenad satte vi oss under ett äppleträd. Denna stunden gjorde mycket för mig. Jag kommer alltid minnas detta ihop med R. Hoppas på fler liknande stunder ihop med dig, mitt hjärta ❤️

 

Jag har ADHD, vilket många av mina anhöriga och närmaste vänner vet om. För andra kanske det kommer som en chock. Många som umgås med mig tycker att jag är dum i huvudet och kan inte tänka. I princip dagligen får jag höra negativa saker om mig, vilket sårar. Tyvärr kan jag inte trycka på delete-knappen och min ADHD försvinner. Däremot kan jag lära mig att leva med ADHD och utifrån det bli en tjej som har ordning på mig själv och mitt liv. Många får diagnosen ADHD redan som barn, men jag fick reda på att jag hade ADHD 2014, då var jag 22 år. I vuxen ålder är det mycket svårare att hantera ADHD om man inte vetat om att man haft det förut. Jag har gjort många dumma saker och ångrat mig i efterhand. Många har förlåtit mig, andra inte. Jag har lärt mig att ta vara på de som älskar mig för den jag är.

Det finns många olika inriktningar inom ADHD, ingen individ är den andra lik. Jag har svårt att slappna av, min hjärna är alltid aktiv och tänker. Det är som en karusell som aldrig stannar. Även om det inte är viktiga tankar så finns som alltid där. Och när det blir för mycket tankar så blir det en sorts översvämning. Jag uttrycker mig då genom att få ångest, bli aggressiv, gråta och ibland kan jag säga dumma saker. Vi med ADHD har verbala utbrott, dvs att vi säger saker innan vi hunnit tänka. Om någon säger åt mig att t ex diska eller städa blir jag förbannad. Jag vill ta saker i min egen takt och min hjärna är någon helt annanstans. Att sitta och diskutera en längre stund fungerar inte heller, jag slutar lyssna efter några minuter. Om jag ändå måste sitta still länge så behöver jag ha något i händerna så jag kan aktivera mig. Just det, jag blir orolig väldigt lätt. Det kan vara t ex om min pojkvän eller kompis läser det jag skriver, men inte svarar direkt. Min hjärna börjar tänka att nu har någonting hänt eller att nu är han/hon arg på mig. Jag får då ångest och kan inte koncentrera mig på någonting annat. Att jobba fungerar inte då i mitt fall. Jag sjukskriver mig eller blir nedstämd på jobbet. Detta är något som jag vet att jag måste bli bättre på, det är min hjärna som skrämmer mig bara. Jag är väldigt glömsk, det kan vara allt från att ringa ett viktigt samtal till att jag inte vet vart jag lagt nycklarna.

Vi som har ADHD måste dagligen kämpa extra mycket än vad ni andra gör. Vi kan aldrig slappna av och stänga av våra hjärnor. Nej, vi är inte dumma i huvudet, inga idioter och absolut inte värdelösa. Vi bara tänker annorlunda. Vi är mer känsliga, vi älskar mer och vi blir mer sårade än andra. En partner till oss som har ADHD får inte bli irriterad eller förbannad på oss när vi t ex bli oroliga. Se det på ett positivt sätt istället, du är älskad av en person med extra mycket kärlek, känslor och energi. Det är en underbar gåva, jag lovar. Jag har på en kort tid lärt mig mycket om hur jag måste leva för att få en bra livskvalitet. Det finns mycket kvar att lära, men jag är på god väg...

 

R bad mig att köpa sånt hårgelé och sa att det ska vara starkt. Hallå, jag använder inte sånt och kan ingenting om det?! Så jag stod typ 15 minuter vid den hyllan och försökte lära mig vilken som var starkast och bäst. Till slut tog jag kort på dom tre starkaste och skickade till älskling så han fick välja. Det är inte lätt när det är svårt...

Idag är det 5 år sedan jag var med om en fruktansvärd ridolycka. Jag hade köpt en ny häst vid namn Krizzie. Uppfödaren berättade inte så mycket om hästen jag precis köpt utan jag fick lära känna Krizzie på egen hand. Jag och pappa åkte till stallet tidigt på morgonen för jag ville rida. Vi skulle åka på student i Enköping så jag behövde skynda mig lite också. Det fanns ingen ridbana i det stallet så jag fick rida i en gräshage. Allting gick jättebra när Krizzie gick på en volt, hon böjde sig fint och trampade under sig. Jag bad pappa att bygga upp ett litet cavalettihinder så Krizzie kunde trava över. Det var mitt livs största misstag... Krizzie såg hindret, spetsade öronen framåt och tog ett jätteskutt över och bockade av lycka efter. Däremot var inte jag lycklig då jag kastades av på vänster sida och fick armen mellan marken och min kropp. Jag hörde hur något knäcktes i fallet. När jag försökte resa mig blev allting svart framför ögonen och jag blev illamående, så jag la mig ner direkt igen. Ägaren till stallet kom och höll upp mina ben. Pappa trodde det inte var så farligt, han tyckte nog mest jag överdrev just då. Jag hasade mig med hjälp av stallägaren till vår bil och blev skjutsad till mina föräldrar.

Jag la mig i sängen när jag kom till mina föräldrar och märkte att jag knappt kunde få luft. Mamma ringde akutmottagningen i Lidköping och vi åkte direkt dit. I väntrummet var jag nära på att svimma så vårdpersonalen fick hämta en säng åt mig. Jag hade lågt blodtryck och fick en nackkrage på mig. De körde mig i en rullstol till röntgen, men där var jag nära på att svimma igen så jag la mig på golvet innan vårdpersonalen kom med en ny säng åt mig. Jag röntgades, men de hittade inga frakturer. Det var konstigt tyckte jag. De skickade hem mig med recept på Tramadol.

I en vecka låg jag i sängen hemma hos mina föräldrar. För varje dag som gick blev jag sämre och hade jättesvårt att röra mig. Jag kunde knappt resa mig från sängen utan att tappa andan. Mamma blev orolig och larmade ambulans, men de ville inte ta med mig då ingenting var brutet. Sen en dag blev jag såpass bra att jag kunde sitta vid matbordet och äta. Jag trodde att det var över och jag kunde snart åka hem till mig och leva ett normalt liv. Men på samma kväll kunde jag inte lägga mig i sängen utan att sluta andas. Jag fick panik så jag fick sitta på en stol hela natten och försöka sova, vilket jag inte vågade riktigt. Jag trodde att jag skulle dö. Dagen efter körde mamma in bilen på gården, tvingade ut mig till bilen och körde raka vägen till akutmottagningen i Lidköping igen. Hon satte mig i en rullstol och jag fick träffa en läkare ganska omgående. Läkaren sa att jag hade fått urinvägsinfektion i samband med ridolyckan, vilket kunde göra lite ont. Yeah right, lite ont?! Jag kunde för helvete inte ens andas... Jag blev skickad till röntgen igen och där ville dom att jag skulle ligga på en säng, men det kunde jag inte. Jag fick mer och mer ångest och började önska att jag dog. Jag kände att det är såhär det känns innan man dör...

Denna gång visade röntgen betydligt bättre bilder. Jag hade flera brutna revben, jättemycket vätska i vänstra lungan och en krossad mjälte. När läkaren berättade detta fick jag ännu mer panik. Snabbt kom en annan läkare in i rummet, han hade gröna kläder och jag visste vad det betyder. Läkaren berättade att jag måste till intensiven (IVA), att han måste operera mig omgående och att han kommer att ta bort min smärta. Jag litade på honom, men var samtidigt livrädd. Mina minnen precis innan operationen är helt suddiga, jag minns dock den fruktansvärda smärtan och att mina föräldrar var oroliga. Det gjorde alldeles för ont för att gråta.

I flera veckor låg jag på sjukhuset i Lidköping. Först låg jag på intensiven (IVA) och därefter på en kirurgavdelning. Jag fick inte gå ur sängen och fick knappt äta något. Läkaren som opererade mig hade sagt till mina föräldrar att jag hade varit död om jag inte hade kommit tillbaka till akutmottagningen. Även om det är 5 år sedan så har jag fortfarande besvär med min mjälte och vänstra lunga. Men jag har hellre lite ont då och då än valt döden. Detta kan hända vem som helst, även den snällaste hästen kan bli rädd och hoppa åt sidan till exempel. Jag hade både ridhjälm och skyddsväst i olyckan. Tänk om jag struntat i skyddsvästen, vad hade hänt då?