22/8 14:03

Ibland mår jag så dåligt att jag inte kan ta emot din hjälp, hur gärna jag än skulle vilja. Jag ser din utsträckta hjälpande hand, men mina armar är som stenblock och jag orkar inte lyfta dom för att nå din hand.

Ibland sitter jag och stirrar rakt in i väggen och vill inte prata, tror du. Sanningen är att jag försöker koncentrera mig på mina andetag eftersom en panikattack är på väg. Egentligen vill jag skrika och gråta, men det kommer inga ord från min mun. Det är som om jag är stum.

Ibland vill jag bara lägga mig ner på vägen och hoppas att en bil kör över mig. Det är inte så att jag vill ha uppmärksamhet. Jag önskar bara att alla miljarder radiostationer som ständigt spelas på högvarv i mitt huvud stängs av. Jag behöver lugn och ro för att kunna koncentrera mig.

Ibland är jag så trött att jag inte ens orkar gå upp ur sängen. Du tror att jag är lat och försöker undvika tråkiga sysslor. Jag vill bara rulla ihop mig till en boll under täcket, blunda och drömma mig bort till en bättre värld. Hela min kropp känns som en betongklump.

Detta är min vardag. Jag är inte svag, jag är mer stark än många av er andra. Mina symtom tyder inte på lathet, ovilja eller hat. Jag har bara varit för stark för länge och min kropp och hjärna måste nu vila upp sig för att kunna starta ett nytt kapitel i mitt liv.