Då var mötet avklarat, jag somnade nästan. Det enda som var roligt var att jag satt bredvid en rolig person. Hela tiden sa han "fi fan" och "i can't talk Sverige". Jag skrattade så mycket att folk vände sig om och kollade irriterat på mig. Struntade i dom och fortsatte skratta, man lever ju bara en gång 😉 Jag ska testa på två nya kampsporter 2016 som jag har skrivit upp mig på. Testa kan man alltid göra så får jag se om det är något för mig.
Vägen hem var katastrof. Visst förstod vi att det var halt, men inte så halt som det faktiskt var... Först körde en kompis BMW:n och efter körde jag med min bil. Vi låg i 90 km/h på en 110-väg ungefär och BMW:n skulle köra om en bil som körde långsamt. Plötsligt såg vi att våra vänner bromsade pga en stillastående bil utmed vägkanten på "fel sida" och BMW:n började snurra runt. Jag trampade lätt på bromsen för att undvika halka, men min bil började ändå att snurra. Lite sådär panik fick jag, men Emil som satt bredvid mig försökte hålla mig lugn. Jag såg att bakljusen på BMW:n kom allt närmare och sen kände jag att vi dunkade in i den med min bil. Vi båda snurrade fortfarande och till slut fick vår bil äntligen grepp igen.
Vi kunde inte stanna fast att jag ville byta förare. Jag var totalt livrädd och kände hur tårarna var på väg. Emil sa åt mig att andas lugnt och köra i 30 km/h och inte använda bromsen. Jag mådde illa och tänkte att nu snart kommer bilen ligga i diket. Hade blodsmak i munnen. Flera bilar låg i diket och folk stod vid kanten. Vi kunde inte stanna fast vi ville det. Hem kom vi, men det var tack vare att Emil lugnade mig och coachade mig hela tiden. Om jag hade kört ensam eller med någon oerfaren så hade min bil legat i diket också.
Nu ska jag lägga mig i sängen och kolla på en tv-serie. Egentligen borde jag duscha, men det orkar jag inte. Dobranoc!
