Jag har ADHD, vilket många av mina anhöriga och närmaste vänner vet om. För andra kanske det kommer som en chock. Många som umgås med mig tycker att jag är dum i huvudet och kan inte tänka. I princip dagligen får jag höra negativa saker om mig, vilket sårar. Tyvärr kan jag inte trycka på delete-knappen och min ADHD försvinner. Däremot kan jag lära mig att leva med ADHD och utifrån det bli en tjej som har ordning på mig själv och mitt liv. Många får diagnosen ADHD redan som barn, men jag fick reda på att jag hade ADHD 2014, då var jag 22 år. I vuxen ålder är det mycket svårare att hantera ADHD om man inte vetat om att man haft det förut. Jag har gjort många dumma saker och ångrat mig i efterhand. Många har förlåtit mig, andra inte. Jag har lärt mig att ta vara på de som älskar mig för den jag är.

Det finns många olika inriktningar inom ADHD, ingen individ är den andra lik. Jag har svårt att slappna av, min hjärna är alltid aktiv och tänker. Det är som en karusell som aldrig stannar. Även om det inte är viktiga tankar så finns som alltid där. Och när det blir för mycket tankar så blir det en sorts översvämning. Jag uttrycker mig då genom att få ångest, bli aggressiv, gråta och ibland kan jag säga dumma saker. Vi med ADHD har verbala utbrott, dvs att vi säger saker innan vi hunnit tänka. Om någon säger åt mig att t ex diska eller städa blir jag förbannad. Jag vill ta saker i min egen takt och min hjärna är någon helt annanstans. Att sitta och diskutera en längre stund fungerar inte heller, jag slutar lyssna efter några minuter. Om jag ändå måste sitta still länge så behöver jag ha något i händerna så jag kan aktivera mig. Just det, jag blir orolig väldigt lätt. Det kan vara t ex om min pojkvän eller kompis läser det jag skriver, men inte svarar direkt. Min hjärna börjar tänka att nu har någonting hänt eller att nu är han/hon arg på mig. Jag får då ångest och kan inte koncentrera mig på någonting annat. Att jobba fungerar inte då i mitt fall. Jag sjukskriver mig eller blir nedstämd på jobbet. Detta är något som jag vet att jag måste bli bättre på, det är min hjärna som skrämmer mig bara. Jag är väldigt glömsk, det kan vara allt från att ringa ett viktigt samtal till att jag inte vet vart jag lagt nycklarna.

Vi som har ADHD måste dagligen kämpa extra mycket än vad ni andra gör. Vi kan aldrig slappna av och stänga av våra hjärnor. Nej, vi är inte dumma i huvudet, inga idioter och absolut inte värdelösa. Vi bara tänker annorlunda. Vi är mer känsliga, vi älskar mer och vi blir mer sårade än andra. En partner till oss som har ADHD får inte bli irriterad eller förbannad på oss när vi t ex bli oroliga. Se det på ett positivt sätt istället, du är älskad av en person med extra mycket kärlek, känslor och energi. Det är en underbar gåva, jag lovar. Jag har på en kort tid lärt mig mycket om hur jag måste leva för att få en bra livskvalitet. Det finns mycket kvar att lära, men jag är på god väg...