Inte nog med att jag mådde dåligt psykiskt, jag hade inte fått i mig vätska eller mat på tre dagar. Jag hade ingen matlust. Samtidigt med detta så gjorde min mage sjukt ont. Kanske för jag inte ätit, kanske för stress, kanske för något helt annat. Min puls var mycket hög och jag mådde illa. Leo ringde 1177, de ville att jag skulle åka in och att Leo skulle ringa efter en ambulans. De kom ganska snabbt hem till oss. Två sura gamla gubbar som var mer intresserade av Rihanna än mig som var sjuk. Jag hade svårt att sitta upp för blodsockret var lågt. Feber hade jag också. De struntade i mig, idiotiska gamla gubbar. De ringde efter en liggande transport så jag kunde åka in efter 45 minuter. Jag ville bara gråta, vilken jävla vård.

Det var ingen liggande transport de hade bokat. En ung chaufför som verkade hata sitt jobb körde som en idiot samtidigt som han pratade i telefon med någon på hans språk. Leo hade bett att köra lugnt eftersom jag mådde skit och var nära på att svimma. Men nejdå, ingen bryr sig om var vi säger. Och Leo var inte ens med mig. Jag hade min handväska med mig och en påse med kläder ifall jag var tvungen att stanna över natten. Även mina kryckor var med. Chauffören släppte bara av mig vid entrén till akutmottagningen. Jag var helt ensam, och inte fan kunde jag bära på allting. Jag grät och kände mig som världens mest ensammaste person...

Jag låg på en säng ensam och övergiven i fyra eller fem timmar. Ingen kollade till mig, ingen brydde sig. Jag grät och försökte glömma mitt liv. Ingenting gick. Läkaren var kall och otrevlig. Han undersökte mig inte ens, utan sa att han skriver ut Omeprazol. Läs mig journal idiot tänkte jag, där står det att jag är allergisk mot det ämnet. Jag låg där, nästan uttorkad och förstörd och ändå fick jag inte stanna kvar på sjukhuset över natten. Klockan var runt 04 på morgonen. De sa att jag skulle vänta på taxin utanför, sedan låste de dörren. Jag satt och frös ensam och övergiven i 50 minuter och väntade på en taxi. Hur behandlar de människor egentligen?