Mina tankar går just nu tillbaka till sommaren och då tiden var helt perfekt. Jag kände mig dagligen sedd och älskad. Det var en sådan underbar känsla att vara glad och lycklig. Aldrig kände jag mig ensam. Jag hade alltid någon att prata med och jag fick alltid en kram då jag behövde det. De nätter jag hade mina panikattacker visste jag vem jag kunde ringa. Jag hade alltid något att se fram emot. Vad har jag nu? Mina dagar går långsamt framåt utan några förväntningar. Jag känner samtidigt att jag står still i livet. Vilken väg ska jag gå? Vilken är rätt? Det gör så jävla ont inom mig. Jag vill inte tänka såhär, jag vill att allt är bra och flyter på. Men givetvis finns det alltid problem i mitt liv. Är det så svårt att älska någon?