Den lilla pratglada killen från Kosovo som inte kunde svenska, det var han jag blev kär i 2013. Han var rädd för att behöva åka tillbaka, jag var rädd att hitta fel väg i livet. Efter att jag sett en film och han pladdrade på om allt och inget bredvid mig blev vi ett par. Ihop startade vi ett liv, en framtid ihop. Vi fick aldrig chans att lära känna varandra i början, det gick alldeles för fort, men det fanns en anledning. På loppet av tre månader hade vi redan flyttat ihop och förlovat oss. Det kallas kärlek!

Under sommaren 2013 var vi ifrån varandra i sex månader, det satte vårat förhållande på spel. Men vi klarade svårigheterna och han kom tillbaka med visum i sin hand. Vi flyttade till en större lägenhet, skaffade katt och han fick ett bra jobb. Jag visste att han var mannen jag skulle dela mitt liv med och det blev bevisat under sommaren 2014 då vi gifte oss. Bröllopet var litet, men helt i vår smak. Det var årets varmaste dag och vi bytte ringar på klipporna vid havet. Jag glömmer det aldrig. Vi hade dock svåra motgångar under hösten, men vi älskade ändå varandra. Även om vi flyttade ifrån varandra kom vi alltid tillbaka. Det fanns många problem, men även de klarade vi.

Idag är det ett år sedan vi gifte oss på klipporna vid havet och jag är lyckligare än någonsin. Alla problem är inte lösta, men jag vet att vi löser de ihop. Det finns ingen annan jag vill leva ihop med, det är jag säker på. Även om du är trött hela tiden, snarkar, hostar och lagar paprika i sås så älskar jag dig. Ingen är perfekt, men i mina ögon är du allt ❤️❤️❤️❤️❤️