Psykiskt dåligt är inte psykiskt sjuk.
Jag är inte psykiskt sjuk. Jag mår bara psykiskt dåligt. Och det är inte mitt rätta jag... Egentligen mår jag bra, är glad och positiv. Jag fick uppleva hur mitt rätta jag var tidigare i år. Fick testa en medicin av en kompis och den fungerade. Jag var livrädd att jag skulle få värsta ruset och bli hög, men det blev jag inte. Istället kunde jag samla ihop mig, koncentrera mig och känna lycka. Idag skrattar jag med måste och lever för andra. Det finns ingen lycka någonstans.
Och kärlekslivet går sakta, sakta. Alldeles för tomt på kärlek. Jag vet innerst inne att jag älskar min man, men jag har tappat all lust och kärlek. Och det är inte för han är den han är. Som jag sa så älskar jag honom över allting annat, men jag är för deprimerad för att älska. Allting är svart, dystert och kallt 😢
Jag har sökt hjälp, det gjorde jag i början av februari. Har jag fått komma in på öppenvården? Svar nej! Jag är inte ett dugg förvånad heller. Psykiatrin i Sverige är katastrof, precis som Polisen. Men jag vill ändå försöka på något sätt. Har åkt in två gånger till akutpsyk för att få någon medicin jag kan må bra av. Men fick bara skit mediciner som gör mig till en zombie. Visste inte att zombie kände lycka och mådde bra?
I alla fall så har jag funderat ett tag på att lägga in mig. Då menar jag inte att jag ska spela psykiskt sjuk och skrika på hjälp. Jag kommer berätta exakt som det är, hur jag känner och mår. Behöver komma ifrån världen ett tag och ladda mina batterier. Att leva mitt liv skulle ingen klara, det är knappt jag själv gör det. Och jag är ändå inte psykiskt sjuk...
- 2015-04-20
- kl.19:37:33
-
- Kategori: Kärlek
-