Igår tänkte jag & Sofeya att vi åker vid 20-tiden för då har vi missat rusningstrafiken. Och det var sant, för det fanns nästan ingen trafik på vägen när vi åkte. Men det var något mer som saknades... Det fanns inte några körbanor på motorvägen heller! Jag tänkte "shit, vi kommer dö!", men samtidigt så fanns det hjulspår som jag kunde hålla mig i. Fast vi låg i mitten av körbanorna, men vi hade en bil framför oss som också gjorde det, liksom det fanns inga andra alternativ. Hastighetsmätaren låg ungefär på 60-70 km/h där om jag minns det rätt. Helt okej fart, men ändå läskigt snabbt, för man visste inte vart vägen var. Och vägverket hade inte gått ut med någon varning att vägarna var farliga! Sofeya sa att vi borde vända om, men det fanns ingen plats att vända. Avfarterna kunde man inte ens hitta, så det var bara att glömma dom tankarna. Och det var kolsvart ute, så man såg typ ingenting i snöstormen.

 

När vi kom ut på den andra motorvägen så trodde både jag & Sofeya att det skulle bli bättre väg. Vi bad nästan till Gud att plogbilarna skulle varit framme. Men nej, här fanns inte ens hjulspår att följa & bilen framför oss hade tagit en annan väg. Så vi körde först vilket inte var speciellt trevligt då jag hatar att köra i mörker. Och det var säkert fem bilar bakom oss, så vi hade ljuset i nacken. Jag låg på en hastighet här i 50 km/h, för jag hittade inte vart jag skulle ligga bäst. Jag ville att någon bil bakom skulle köra om, men det gjorde ingen (vilket jag förstod ändå). Men vi körde på säkert & jag låg i samma hastighet för säkerhetens skull. Jag sa till Sofeya att det är inte mitt fel om vi kör av vägen & hon förstod mig.

 

Så om inte det vore nog, vägen blev ännu värre & jag märkte att det blev halare. Plus vi mötte bilar med helljuset på. Idioter! Så jag blev bländad samtidigt som bilen ville glida hela tiden. Och jag märkte nästan alldeles för sent att en långtradare kör upp vid sidan av oss i en jävligt hög hastighet. Sofeya skrek till & jag skrek också till. Tur som fan att jag kunde kontrollera bilen & inte körde in i lastbilen. Det var så nära, bara några centimeter. Varför i helvete skulle idioten köra om? Och varför i en sådan hög hastighet? Jag kände blodsmak i munnen... Sofeya sa att hon ville inte åka bil mer, men jag sa att jag får inte stanna på en motorväg & jag kan inte stanna nu när det är halt, mörkt & jag har bilar i bak. Men för att vara på den ännu mer säkra sidan så sänkte jag hastigheten till 30 km/h. Jag struntade i om bilarna bakom skulle börja tuta eller så, men det gjorde dom inte. Dom förstod nog, dom såg ju fan vad lastbilen gjorde.

 

I alla fall så kom vi dit vi skulle. Jag lämnade av Sofeya hos personen hon skulle till. På vägen inne i den staden så blev vi omkörda av ännu en lastbil (men då såg man körbanorna bättre). Jag fick tillbaka blickarna från motorvägen, känns jävligt bra att ha med detta i bagaget, eller inte. Shit, när jag gick ur bilen så skakade mina ben. Men jag är ändå stolt över mig själv att jag inte gav upp eller så. Sofeya sa att jag gjorde det rätta & det kändes verkligen bra. Men jag skulle aldrig göra om det, ifall det inte vore för dödens skull.