Igår gjorde jag det värsta tänkbara. Jag åkte till stallet i Skeby, där min älskade ponny Ramona avlivades. Jag ville inte, men kände mig så sjukt tvingad. Därför gjorde jag det... Mådde så fruktansvärt dåligt när jag stod på parkeringen & en av katterna kom fram till mig. Han kände igen mig & det var jobbigt. Den katten är mysig & jag gillar honom, men det känns så jobbigt eftersom han var där då Ramona tog sina sista andetag. Sedan var det ännu värre när jag gick in i stallet. Jag vill egentligen inte ens skriva om det, men ni måste förstå att det är psykiskt jobbigt för mig att se platsen där Ramona var i sina sista minuter & sekunder. Jag ville dock inte se platsen där avlivningen skedde, det skulle jag aldrig klara av.

 

Så nu kommer jag gå på sömntabletter i några nätter. För tänker hela tiden på hur jobbigt det var att lämna Ramona i hennes box när tiden var inne. Allting spelas upp igen i repris! Därför blir det sömntabletter till max & jag kommer inte vara speciellt social. Förlåt, men ni som verkligen bryr er förstår mig.