Idag är det 5 år sedan jag var med om en fruktansvärd ridolycka. Jag hade köpt en ny häst vid namn Krizzie. Uppfödaren berättade inte så mycket om hästen jag precis köpt utan jag fick lära känna Krizzie på egen hand. Jag och pappa åkte till stallet tidigt på morgonen för jag ville rida. Vi skulle åka på student i Enköping så jag behövde skynda mig lite också. Det fanns ingen ridbana i det stallet så jag fick rida i en gräshage. Allting gick jättebra när Krizzie gick på en volt, hon böjde sig fint och trampade under sig. Jag bad pappa att bygga upp ett litet cavalettihinder så Krizzie kunde trava över. Det var mitt livs största misstag... Krizzie såg hindret, spetsade öronen framåt och tog ett jätteskutt över och bockade av lycka efter. Däremot var inte jag lycklig då jag kastades av på vänster sida och fick armen mellan marken och min kropp. Jag hörde hur något knäcktes i fallet. När jag försökte resa mig blev allting svart framför ögonen och jag blev illamående, så jag la mig ner direkt igen. Ägaren till stallet kom och höll upp mina ben. Pappa trodde det inte var så farligt, han tyckte nog mest jag överdrev just då. Jag hasade mig med hjälp av stallägaren till vår bil och blev skjutsad till mina föräldrar.
Jag la mig i sängen när jag kom till mina föräldrar och märkte att jag knappt kunde få luft. Mamma ringde akutmottagningen i Lidköping och vi åkte direkt dit. I väntrummet var jag nära på att svimma så vårdpersonalen fick hämta en säng åt mig. Jag hade lågt blodtryck och fick en nackkrage på mig. De körde mig i en rullstol till röntgen, men där var jag nära på att svimma igen så jag la mig på golvet innan vårdpersonalen kom med en ny säng åt mig. Jag röntgades, men de hittade inga frakturer. Det var konstigt tyckte jag. De skickade hem mig med recept på Tramadol.
I en vecka låg jag i sängen hemma hos mina föräldrar. För varje dag som gick blev jag sämre och hade jättesvårt att röra mig. Jag kunde knappt resa mig från sängen utan att tappa andan. Mamma blev orolig och larmade ambulans, men de ville inte ta med mig då ingenting var brutet. Sen en dag blev jag såpass bra att jag kunde sitta vid matbordet och äta. Jag trodde att det var över och jag kunde snart åka hem till mig och leva ett normalt liv. Men på samma kväll kunde jag inte lägga mig i sängen utan att sluta andas. Jag fick panik så jag fick sitta på en stol hela natten och försöka sova, vilket jag inte vågade riktigt. Jag trodde att jag skulle dö. Dagen efter körde mamma in bilen på gården, tvingade ut mig till bilen och körde raka vägen till akutmottagningen i Lidköping igen. Hon satte mig i en rullstol och jag fick träffa en läkare ganska omgående. Läkaren sa att jag hade fått urinvägsinfektion i samband med ridolyckan, vilket kunde göra lite ont. Yeah right, lite ont?! Jag kunde för helvete inte ens andas... Jag blev skickad till röntgen igen och där ville dom att jag skulle ligga på en säng, men det kunde jag inte. Jag fick mer och mer ångest och började önska att jag dog. Jag kände att det är såhär det känns innan man dör...
Denna gång visade röntgen betydligt bättre bilder. Jag hade flera brutna revben, jättemycket vätska i vänstra lungan och en krossad mjälte. När läkaren berättade detta fick jag ännu mer panik. Snabbt kom en annan läkare in i rummet, han hade gröna kläder och jag visste vad det betyder. Läkaren berättade att jag måste till intensiven (IVA), att han måste operera mig omgående och att han kommer att ta bort min smärta. Jag litade på honom, men var samtidigt livrädd. Mina minnen precis innan operationen är helt suddiga, jag minns dock den fruktansvärda smärtan och att mina föräldrar var oroliga. Det gjorde alldeles för ont för att gråta.
I flera veckor låg jag på sjukhuset i Lidköping. Först låg jag på intensiven (IVA) och därefter på en kirurgavdelning. Jag fick inte gå ur sängen och fick knappt äta något. Läkaren som opererade mig hade sagt till mina föräldrar att jag hade varit död om jag inte hade kommit tillbaka till akutmottagningen. Även om det är 5 år sedan så har jag fortfarande besvär med min mjälte och vänstra lunga. Men jag har hellre lite ont då och då än valt döden. Detta kan hända vem som helst, även den snällaste hästen kan bli rädd och hoppa åt sidan till exempel. Jag hade både ridhjälm och skyddsväst i olyckan. Tänk om jag struntat i skyddsvästen, vad hade hänt då?
