Ett försök till självmord - DEL 1
Då ska vi se om jag kan försöka berätta vad som hänt. Svårt att koncentrera mig när en person springer runt och skriker här. Är faktist rädd, men har en skötare som sitter bredvid mig. Jag är nu på akutpsyk igen, väntar på inläggning. Det är något jag funderat över tidigare och nu behövs det mer än någonsin.
Igår var det en jobbig dag för mig, två år sedan min syster dog. Jag låg i sängen i princip hela dagen och grät. Ingen brydde sig, ingen förstod min sorg. Jag var ensammast i världen. Det fanns inget ljus i livet, varför skulle jag leva kvar i en grå och trist värld? Så jag bestämde mig på riktigt, jag ville dö. Hämtade Antidol (polska tabletter) och svalde alla 10 tabletter ihop med en hel vinflaska. Jag kände ganska snart hur min hjärna mosade ihop sig då tabletterna innehöll både paracetamol och kodein. Började dricka mer vin och övergick även till starkare alkohol. Har jag bestämt mig för något så ska jag göra det också...
Jag minns att jag såg hur Leo kollade på, men han kunde inte göra något. Jag låste in mig i badrummet, grät samtidigt som jag skar upp min arm. Inte djupt, jag ville bara känna smärta. Jag ville låta tabletterna döda mig. När Leo upptäckte mig vad jag gjorde i badrummet började han skrika på mig. Jag orkade inte hans skrik, ville bara göra min grej. Direkt hämtade jag Cocillana (svensk hostmedicin med morfin). Jag tog några klunkar ur den och gick till sängen. Snart skulle jag försvinna, men jag visste också att det skulle dröja.
Det hade börjat mörkna ute minns jag och Leo ville gå och lägga sig. Jag var inte full, jag var mer påverkad av tabletterna och hostmedicinen. Orkade inte vänta ut döden genom läkemedlen. Jag hämtade en sax och planerade att antingen skära den i halsen eller handleden. Leo blev rädd och ringde larmcentralen. Då blev allt svart framför mina ögon och jag hämtade ännu mer tabletter som jag visste att folk hade dött av vid överdos; Acodin (polsk medicin, DXM). Svalde 10 tabletter av dom ihop med mer Cocillana. Nu fanns det ingen utväg tänkte jag, min kropp är i princip död.
Leo berättade att polisen är på väg, jag hatar de jävla rasisterna. Tog en öl och satte mig i sängen. Hela mitt huvud var borta och jag kände mig fucked up. Är det så man känner sig inför döden? Jag hörde en röst som kom från en polis. Ingen ilska i rösten. Han hade en ficklampa och lös mig i ögonen. Jag sa att jag tänker inte prata med honom för alla poliser är rasistiska svin. Då lös han sig själv i ansiktet och sa att han är nog minst rasistisk. Han var mörkhyad. Han satte sig bredvid mig och började prata. Han var inte arg eller hård. Jag fick fortsätta dricka min öl och han frågade vad han kunde göra för mig. Då samtidigt dök en annan polis upp i rummet ihop med Leo. Alla kollade på mig som om jag var något konstverk från 1500-talet. Jag hade bestämt mig för att dö, då vill jag det. Men jag såg i Leo's ögon att han ville hjälpa mig, så jag följde med polisen till akutpsyk. Leo följde också med som stöd.
- 2015-05-04
- kl.12:10:20
-
- Kategori: Polis & Väktare
-