Den mörka sanningen
Ligger just nu i min säng och hör hur det regnar utanför. Jag är ledsen och känner mig övergiven. Vem fan älskar mig? Ingen bryr sig på riktigt. Ingen finns där för mig. Alla tänker bara på sig själva. Det är på riktigt nu, det är allvar. Jag gör inte detta för att få uppmärksamhet eller "här är jag, kom bli min vän". Att jag mår dåligt syns på utsidan och känns på insidan. Varför ska det ta evigheter att få komma in på öppenvården? Att få göra en utredning. Att få en passande medicin. Sverige är skit. Vården är värre. Ingen förstår hur jag upplever dagarna. Jag sa en gång till Leo att varje gång jag äter så tänker jag om det är min sista måltid. Nu vill jag inte äta längre... Vem var jag, vem är jag och vem kommer jag att bli?
- 2015-05-10
- kl.02:51:19
-
- Kategori: Psykisk ohälsa
-